måndag 13 februari 2017

Långsamma livets kampsång



I förra veckan hände en så kul grej som att Säkert!s nya album, Däggdjur, kom ut. Har lyssnat på den i veckan och är allt annat än besviken; hade längtat efter den mycket eftersom jag lyssnat på singeln Snooza typ varje dag sen den släpptes. Men alltså Annika Norlin (!!!), geni som få, som jämt slår huvudet på spiken. Skriver om diffusa men allmängiltiga tankar och känslor på ett exakt och ärligt sätt. Framförallt tycker jag att det är så jäkla nice att någon äntligen börjar göra musik med lite åsikter i; skriver om det personliga i det politiska.

För den som inte lyssnat på låten så handlar den om (tycker jag) hur samhället är så inställt på produktivitet och arbete att man liksom missar massor av sitt vanliga liv. Att ens minnen begränsas till att omfatta bara extraordinära händelser. Att vardagen med sin stress bara flyter samman.

Jag har tänkt mycket på detta dilemma eller vad det nu ska kallas det där med liv, pengar och tid. Vad jag vill göra, varför jag vill det och vad det är värt. Det är en snärjig härva men om man bryter ned det så tänker jag på det som att pengar är tid som blivit såld. Jag har skitsvårt att acceptera det som fakta att livet till största del handlar om att lönearbeta. Att det ses som  vägen till självförverkligande och framgång. Att ge mycket av sin tid och dra in mycket pengar ses som produktivt och eftersträvansvärt. Jag tänker att det är tid för att börja prata om detta ideal. För det är bara ett ideal, inte idealet för alla människor (eller typ nån).

Det är ett ideal som alla andra; sprunget ur normer och någon slags kollektiv konsensus om vad som utgör en lyckad människa. Men som vi alla vet är lyckad inte lika med lycklig. Och jag tänker på alla som inte orkar med eller tycker om att fokusera på arbete. Det innebär att man ger bort mycket tid och känner allt större krav på att maxa sitt liv på den lilla ledighet man har. Resor, nyköpta prylar och fantastiska fester på sitt genomtänkta instagramkonto. Lyckade och stressade i en slags tyst överenskommelse om att det här är det bästa alternativet.

Tänker att det måste komma något slags bakslag snart? En större omvärdering av hur balansen mellan jobb och annat liv ska se ut. Att fler och fler känner att man inte måste så mycket, säger det högt och typ tryggar varandra. Som tar det lite mer Bob Dylanskt när det kommer till framgång typ gå upp på morgonen och gå lägga sig på kvällen och däremellan göra det de själva vill. Det finns så många grejer som behövs i ett helt liv som inte lönearbete kan ge.

När man tänker på det finns det så mycket arbete i ett liv. Allt kan vara arbete, men ger inte betalt. Tänker på alla barn som uppfostras, hem som städas, ideella föreningar som drivs, konst som skapas och texter som skrivs. Lite så går diskussionen i SVT:s nya program Idévärlden (länk) där Roland Paulsen kritiserar arbetsnormen. Åsa Linderborg säger en å annan skitsmart sak också, så ha tålamod att kolla igenom hela! Det är ett uppfriskande program tycker jag, aktuellt och ett steg mot kanske en annan riktning. Nya tankebanor.

Men alltså ja att vänja sitt huvud vid att ekonomisk framgång inte är allt i dagens samhälle lär fan inte bli lätt. Att tänka på det som en norm men inte ett tvång. Jag tänker att allt i livet går ut på att rikta sin uppmärksamhet rätt. Pejla in vad man verkligen vill och sen försöka ordna sin tillvaro att få göra så mycket som möjligt av det som betyder mest, istället för att bara jobba bort all sin tid. Kanske inte alltid ekonomiskt smart men i slutändan innebär det ett ändå väl förvaltat liv.

För saker som inte genererar pengar är ju automatiskt inte irrelevanta. Stina Oscarssons krönika om att plocka blåbär, som jag ramlade över i Naturskyddsföreningens tidning imorse, gav mig någon slags tröst, pepp, tankestöd. Jag tycker att den stämmer in i min tanketematik. Vissa saker ska göras för att man vill, inte analyseras vidare. Kan inte brytas ned i kronor och ören. Att plocka sina egna blåbär eller typ odla sin mat är ekonomiskt osmart men ändå saker som gör att man kommer närmare livet på något sätt.

I tider av självförverkligande känns det konstigt nog som om många människor driver allt längre och längre ifrån sig själv. Tappar bort stora delar av sitt eget varande i en sjö av stress och börjar kalla allt de gör som inte har uttänkta syften för terapi; det är så himla knäppt. Som att det måste rättfärdigas att göra en grej man njuter av. Många saker har bara helt enkelt inte med effektivitet och avkastning att göra; de är inte mätbara och ska inte vara det men hör ändå till ett människoliv. Tänker att de behöver få större plats i allas liv; världen skulle må bättre av det.

4 kommentarer:

  1. Tack Lisa- så viktiga och fina reflektioner

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet, läste detta mitt i mina standard-jobbframtidsångest-tankar. Så viktigt synsätt att lyfta fram!

    SvaraRadera
  3. Så sant, jag skriver under på precis allt och det här, så viktigt och tack för kloka tankar. Det är ett ämne som diskuteras dagligen hemma hos oss. Hur vi ska komma runt de kravfyllda normer kring prestation och karriär som vi på något sätt "lurats" in i. En viss överdrift kan tyckas men eftersom vi båda är högutbildade och har bra jobb så förväntas vi lyckas med karriären, valet att gå mot självförsörjande och egenföretagare är därför väldigt kontroversiellt eftersom pengarna blir betydligt färre. Kommentarerna är ofta förvånansvärt hårda i tonen. Det kan göra att man ännu tydligare måste gräva efter vad som gör just oss lyckliga och jag tycker du beskriver den komplexiteten så tydligt här. Att lyckas är inte att vara lycklig. I dagsläget måste vi helt enkelt sälja vår tid som annars skulle spenderas tillsammans, med familjen, för att ha råd att träffas två dagar i veckan? Med små barn blir det extra påtagligt, hur snabbt de växer upp och hur lite tid vi faktiskt har tillsammans under deras första år i livet. Nu har vi valt att vara hemma längre med dem, ända tills 2,5 år med första dottern men det räcker ändå inte långt på det stora hela. Vi har i all fall kommit fram till att bästa investeringen och avkastningen får vi när vi skapar tid tillsammans.

    SvaraRadera
  4. Tack så mycket Helle! Hoppas att det hjälpte dig något. Ta hand om dig!

    SvaraRadera