måndag 2 januari 2017

Mina keramikharar

img_9788img_4881

img_5316

Keramik alltså, måste ju ändå vara en av livets bästa grejer. Jag har alltid gillat att köpa keramik och att titta på det. Det är verkligen en underskattad konstform; kan faktiskt känna mig riktigt berörd av ett fint föremål oavsett om det är bruksgrej eller konstverk. De kan vara fysiskt tilldragande på något vis. Sedan har det ju också en dimension mer än bildkonst. När vi städade ritsalen efter en formlära-kurs jag gick i min utbildning för ett par år sedan fick jag med mig en klump lera av okänt slag. Den låg i mitt förråd ett bra tag tills jag tog fram den en eftermiddag och gjorde två djuransikten. En räv och en hare, de på översta bilden. Det var snabba timmar och så himla roligt? Sedan hade jag en lång paus av oklara skäl tills en dag tidigt i höstas när jag var med Arvid i ateljén och gjorde flera stycken på en förmiddag (se bilden under). Kom fram till att det tillfredsställande är (som egentligen med allt skapande insåg jag nu) hur ens tanke skiftar; innan jag börjar tänker jag alltid att det aldrig kommer bli någonting. Sen sitter jag ett par timmar och det blev något ändå. Och då blir jag jätteglad. Jag lovar det är samma varje gång. Men jag gillar den känslan! Förvånar mig själv.

Mina harar har utvecklats, en egen liten evolution. Nu i höst gick jag en keramikkurs på ABF (alltså <3). Så mysigt och kul och snälla människor. Alla borde lära sig något på ABF! Inga prestationskrav utan bara roligt. Jag tänkte att jag skulle lära mig tumma, ringla, dreja och allt basic inom keramik men jag fastnade på tumningen för det var så avkopplande och fullt av möjligheter. Så nu har jag massvis med små kärl i diverse organiska former (ska visa er en annan dag) plus ett gäng harar till; något argare än de tidigare men också lite bättre.

1 kommentar: