tisdag 6 september 2016

En kanariefågel som vägrar landa

I februari i år kom Kristian Anttila ut med ett nytt album. Rum 4 Avd. 81 heter det kom till under en tid då han låg på psyket. Akustisk och finstämd skiva som känns innerlig. Den är stark hela igenom och till lika delar svart, ljus och vacker. Poetisk på ett okrystat sätt som gör att jag tar den till mig. Den både tröstar och kräver. Lyssnar på den om och om igen; har en lugnande inverkan, håller fast mitt huvud. Den består av nio låtar (alla fina titlar) och kulminerar i Världens sista låt som är 18 min lång.

Den har till och med ett perfekt omslag: en neddragen jalousie.

Kristian Anttila har varit gäst i Emmy Raspers P3-program Psyket. Ett sunt nyanserat och så jävla välbehövligt program om psykisk hälsa. Kristian A pratar om sitt mående och hur han fått kämpa med det; varit inlagd på psyket flertalet gånger. Lyssna här.

Det har vaknat en tanke i mig som jag inte helt tänkt färdigt. Men den handlar om psykiskt lidande. Att det finns en slags dubbelhet i samhället eller generellt kring det som jag inte är helt fine med. Typ romantik kring konstnärligt lidande; som att det är en förutsättning som generar bra konst. Lidandet blir som ett tecken på någons genialitet. Samtidigt finns det fortfarande en aversion mot och oförmåga till förståelse för människor som på riktigt lider av psykisk ohälsa eller sjukdom. Att det finns de som tror att det bara är att skärpa sig. Är det liksom meningen att man ska lida kontrollerat och behärskat? Verkligheten rimmar inte speciellt bra med romantiken.

Jag tror inte att någon människa på allvar vill ha vara med om psykiskt lidande oavsett vad det leder till som kan tänkas vara positivt. Men konstnärligt skapande kan säkert i många fall vara en av de få saker som hjälper och lindrar. På så vis är det ju också en kraft för skapandet. En väg ut i bästa fall eller iallafall en stunds distraktion. Och så klart har genial konst kommit till på det viset. Det går inte att förneka. Men det är oklart var gränserna går; mellan sjuk och frisk och mellan styrka och svaghet. Det är väl där jag tycker att det blir fel; när konst ska skapas ur lidande, som samtidigt anses vara en svaghet. För tyvärr är vi inte där i tiden att alla fattat att sjuka människor är människor och att de också kan vara starka. Den nyansen på skalan har ännu inte framträtt helt. Och det gör mig ledsen. Tänker att det är en episk skiva på så vis; övertygande och nödvändig. Kommer inifrån och alla borde lyssna på den. Kanske kan den hjälpa till att täta hålet i denna konstiga approach till psykisk sjukdom.

[embed]http://open.spotify.com/album/5gNHongDZSscG6S2ObR5WQ[/embed]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar