tisdag 30 augusti 2016

Kvinnor som rymmer

Jag läste ganska nyligen ut en bok. Det var Astragal av Albertine Sarrazin. Den handlar om en tjej som hoppar från en fängelsemur. Hon bryter foten när hon landar; lyckas få lift med en kille som hjälper henne. Hon rymmer med honom och tar sig med hans hjälp fram i tillvaron, Frankrike på 1960-talet. Jag älskar 60-talet och jag älskar Frankrike. Och kvinnor som rymmer är bland det bästa jag vet.

Jag blev så glad en gång när Amanda Ooms i en radiointervju berättande att hon som 14-åring liftade ensam till Paris. Så sjukt handlingskraftigt och fint på något vis. Två av mina favoritböcker har samma tematik: Kärlek i Europa (Birgitta Stenberg) och På drift (Jack Kerouac). Det finns en likhet i deras kärnor; de handlar om att driva runt. Från plats till plats och med kort tidshorisont. De är som roadmovies och reseskildringar. Skildrar en ständigt föränderlig tillvaro.

Jag tycker mer och mer om orden opragmatiskt och planlöst. Det finns något tilltalande i dem; se vad som händer utan att bestämma först. När jag var liten tänkte jag mycket på cirkusar. Tyckte det skulle vara roligt, resa och bo med en cirkus. Nya platser och kalas varje dag. En ständig pepp på äventyr och nya saker. Egentligen tror jag att det nomadiska finns i oss som något bra; en sund framåtrörelse och kapacitet för förändring. Det skaver ibland att vara bofast. Jag känner mig rädd att fastna i det fasta jag bor i. Vill inte tappa känslan av möjlighet, att saker kan vara annorlunda. Det är en frihet.

Tänker att frihet också är en drivkraft som genererar förändring. Puttar en in i ovisshet där saker får lösa sig på vägen. Jag tänker jämt på den styrkan, vill bygga upp den. För jag känner mig övertygad om att det är en styrka att inte stanna. Det är väl därför jag gillar rebelliska rymmare. Som inte signar upp på skit utan ger sig iväg istället. De som rymmer smiter inte och är inga offer; de bara måste för att det inget finns kvar att hämta. Att inte finna sig i det som är är upproriskt men också ansvarsfullt mot en själv. Man lämnar inte över sig till några sunkiga omständigheter.

För det finns ju mycket i denna värld som kan hålla en stången. Låsningar som inte kan hävas kan vara, om inte lika så nästan lika begränsande som en anstalt. Relationer, mentala spärrar, samhällsnormer. Vardagsliv och materiella saker. Den som rymmer har bara sina kläder och skor, lite som ryms i en väska. Går ett steg i taget bärandes på det allra viktigaste. Får hitta trygghet i det ovissa; en viktig svår sak som man kan lära sig. Och kan man det tror jag att livet blir lättare och lyckligare.

2 kommentarer:

  1. Håller helt med och tänker faktiskt rätt ofta på personer som rymmer och hur befriande och spännande det måste kännas. Det gör det ännu mer hemskt att det nu är så många som tvingas fly... nästan samma sak men ändå så otroligt annorlunda situation.

    SvaraRadera
  2. Vad fint beskrivet Lisa. Jag tycker ordet frihet är ett av de vackraste som finns. Att ge och att få frihet och tillit.

    SvaraRadera