måndag 28 mars 2016

jag var bara inte gjord för dessa dar

Det är mycket i den här världen som kan göra att hjärtat ömmar. Jag har tänkt på en grej som egentligen är ganska personlig för mig, men som jag tänker att de flesta lever med. Det har tagit mig some time att förstå. Och kanske förstår jag det nu för att den är mer frånvarande än förut: känslan av att inte tycka om mig själv såsom jag är nu.

Det är ett jävla gissel att ha sådana tankar, speciellt för tonårstjejer tror jag. Tidsmässigt är min distans inte så lång till den perioden, men känslomässigt växer den sig större. Jag försöker rensa bort trista tankar från den lite varje dag, knäppa hål på dem en efter en. Det går långsamt men det är nog också bra på sitt vis. Någon dag är de nästan helt försvunna.

Det där med att aldrig vara tillräckligt bra; utseendet, prestationerna, personligheten, materiella saker och sen vidare i oändligheten. För det är ju oändligt man når aldrig fram. Och det är inte roligt att leva så, en ständig hetsjakt framåt till något som inte finns som man aldrig kommer få.

Om det känns som att det är livsavgörande med ytliga grejer så tar jag det nu som ett tecken på att det är något utanför mig själv som det är fel på. För bara i en ytlig meningslös värld är de sakerna viktiga. Och en sån värld vill jag inte leva i så då är jag hellre en riktig människa. Det handlar inte om en själv, det handlar om det runtomkring. Men när man är yngre typ tonåring kan man inte flytta på sig lika lätt. Man har inte makten över sitt eget liv. Vill säga det till alla tonårstjejer: det är inte du. Flytta dig så fort du kan! För det finns bättre platser, där du får plats. Och träna på att skita i det som brusar utanför dig.

Häromdagen kollade jag i min Photo Booth, har en ganska gammal dator och hittade gamla foton på mig själv. Ett där jag hade shorts och ett korsettlinne. Det var så fint (!!) men jag minns att jag tyckte då att jag inte dög och att jag aldrig tog på mig de där kläderna när jag skulle iväg. Vart jag nu skulle. Jag vågade inte. Men jag kan känna ömhet inför hur jag var då. Vill bära med mig den känslan, använda den och känna så för mig själv nu. Inte vara otillräcklig i stunden, för att några år senare inse att jag inte alls var det. Vi är oss själva lika mycket hela tiden. Det känns långt in så bra att jag förstår det för det mesta nu.

rubrikreferens/ min favorit by Håkan Hellström

ta hand om er själva och varandra. Krama det sista ur påsken. Ni är bäst, puss!

5 kommentarer:

  1. Fint skrivet! Det är lätt att hela tiden vilja ha förändring när det finns så mycket fint på pinterest och instagram och så glömmer man lätt hur fint man själv har det, iaf jag.

    SvaraRadera
  2. Åh vilken bra text, känner också att det kan vara tufft ibland att peppa sig själv till att våga vara 100% egen i allt man gör...

    SvaraRadera
  3. […] läste Lisas inlägg i morse och blev berörd. Så sorgligt och så fint beskrivet. In och läs om du inte redan […]

    SvaraRadera
  4. Visst känner typ alla såhär men ingen pratar om det? Och det tar jättelång tid innan en kan prata om det för först måste en komma på att det är det som är den kliande äckliga känslan innan den går att formulera? Som det du skrev om distansen. Vad skönt att du hittat ett sätt att rensa! Det är fan inte lätt. Men bra påminnelse, det behövs nog oftare än en tror.

    SvaraRadera
  5. Jag tror också att mycket har med distansen att göra! Att det liksom är svårt att förstå när man är i det. Och som du säger: det är verkligen en äcklig känsla som är där och retas. Får en att känna att man borde vara någon annan eller någon annanstans. Men tänker att det är skönt att komma på den nu, istället för vid 40 eller nåt eller leva hela livet omedveten men jagad av den. Men ja fy vad det är svårt, faller ner i fällan hela tiden. Det är ju lite som att samhället bygger på att man ska bli någon annan också. Får tjata på sig själv! Jag brukar tänka på ett begrepp som Mia Skäringer använde (i sommar i p1 tror jag): vara i sitt jag. Tycker att det är så bra, hellre än "vem är jag?" bättre att tänka "är jag i mitt jag?". För tror det handlar så mycket mer om en känsla än om en definition, vi är ju människor liksom. Oj nu blev det långt, hoppas du förstår vad jag menade. Vi får höras snart, tänker på dig och hoppas du har det fint på Öland!

    SvaraRadera