Tänker mycket på prestation. För det är nog det det hela handlar om: jag vet inte om jag längtar efter det eller om jag är in i märgen trött på det. Om jag vill mer eller om jag vill mindre. Stugan-i-skogen-känslan får mig att tänka att jag kanske egentligen vill något annat, inte storstadsmyller och 40- timmarsveckor med extra övertid. Och självförverkligande, så trött på det ordet.
Försöker acceptera att jag inte ska planera. Jag hatar att planera och gör det bara för att ordna upp så att jag slipper tänka på framtiden i stunden. När man planerar konkret tänker jag att det kanske inte kommer bli bra; så då väntar jag hellre på någon nice överraskning. Kanske är det lite att jag är rädd att livet inte ska bli som jag vill, passa mig. För jag vill att det ska kännas fritt; både Berlin Paris och ensamma ön i havet. Jag kanske får acceptera att jag är både-och-person ur många olika aspekter och förmodligen alltid kommer att vara. Men det gör det ju så jävla svårt att välja och bestämma. Det är som att själen kliar och man kan inte klia tillbaks. Bara vänta tills det slutar. För ett par dagar sedan satte jag i frustration mig vid datorn och skulle googla. Som att jag skulle hitta en lösning som kunde stanna myllret i huvudet. "Vad vill jag?". Det går ju inte.
Bild från pinterest (ofc)
förstår verkligen vad du menar!
SvaraRaderaså skönt att veta att jag inte är ensam om känslan! kram
Radera