torsdag 16 april 2015

Beckomberga


Jag har ett tips att lära er: låna böcker på snabblån på biblioteket. Då läser man dem. Speciellt om man är en sån som jobbar bra under tidspress. Det är visserligen inte jag men jag läste iallafall ut boken jag lånade. Det var Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg. Jag tänker mig att det också var till bokens fördel, den gjorde sig liksom bra i ett enda svep. Den utspelar sig på, det numera nedlagda, mentalsjukhuset Beckomberga dit en dotter kommer för att hälsa på sin inlagda pappa. Mer än så behöver man inte veta egentligen för jag tänker att det inte var själva handlingen som var det viktiga med denna bok. Den hade något annat. Man fick komma in en stund i någon annans huvud. Alla är människor och vem är egentligen galen? Uppbyggd av små väldigt bildliga scener med sinnliga natur- och miljöskildringar och samtal mellan personer blev det till slut som att det vävdes fram en mängd människoöden. Boken lämnade mycket känsla i kroppen efteråt. Sorgsen och vemodig men ändå skymningsljus och solsken. Det är överlag mycket med ljuset i boken, det fastnade. (Jag tänkte det som ljuset i min älsklingsfilm En Kärlekshistoria av Roy Andersson.) Den var som ett sällsamt litet konstverk så läs den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar