fredag 21 februari 2014

Hide here forever



Ibland går saker lite långsamt. Typ när man ska lyssna på ny musik. Jag brukar upptäcka ny musik på två olika sätt. Ett, hör en låt eller iallafall en snutt av den och fastnar på en gång. Två, hör om en artist som verkar spännande/grym/nytänkande och tänker hen borde jag lyssna på. Sen bygger den tanken bo i hjärnan och förr eller senare när mitt musiklyssnande hakat upp sig och kör i samma hjulspår bryter jag demonstrativt med att börja lyssna på någon av dessa artister som passerat mitt medvetande. För oftast har jag ju hört talas om dem av en anledning det vill säga att de är bra. Några exempel är PJ Harvey, Markus Krunegård, Frida Hyvönen, Marit Bergman och Regina Spektor. Och nu senast Jenny Wilson. Har känt ett motstånd mot att börja lyssna på hennes musik. Oklart varför men den har känts så jobbig då jag försökt. Jag tror det har att göra med att hon inte är en en-låt-i-taget-artist. Jag tror att hon gör sig bäst som helhet. När man kommit över den lilla tröskeln eller spärren och hela musikuniversum öppnar sig. Så nu fattar jag ju att hon är grym och blir glad att jag ansträngde mig för att upptäcka henne. Hon har något helt eget och ogjort på något sätt. Kompromisslöst, ärligt och konstnärligt. Precis som Frida Hyvönen och Regina Spektor ett sjukt spännande sätt att använda rösten på.

Ibland när jag blir frustrerad över långsamhet, både min egen och världen runt omkrings, kan det kännas skönt att trösta sig med att det mesta av det bästa tar lite längre tid. Inte alltid men ändå hyfsat ofta.

Just nu finns det en film om Jenny Wilson på svtplay som jag tyckte var bra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar